Robert Montgomery, en konstnär från Skottland har “vandaliserat” reklam med poesi. Lite snyggt och intressant. Lite längre texter som tvingar en att stanna upp, och läsa. Att fundera lite.

Kolla in alla hans bilder här.

Four from InkyMind on Vimeo.

Finstämt. Elegant. Och väldigt glatt. Lite träffande att det just idag droppade från taken. Asfalten grusades plötsligt under mina fötter igen och av någon anledning kändes smutsen välkommen. Någonstans under sjunkande snö sträckte yrvakna grässtrån sig mot en ljusblå himmel. Fint. Elegant. Och väldigt glatt.

En väldigt bra melodi från ett spännande band. En annorlunda video som påminner mig om att jag inte ser på lika många musikvideos längre. Det är främst Spotifys fel – då musiken är tillgänglig ändå, och via favoritappen “We are hunted” introducerar mig till ny musik. Rekommenderas. Både bandet och appen.

ABCinema from Evan Seitz on Vimeo.

Det här är helt briljant. Alfabetet på sextio sekunder, där varje bokstav representerar en film. Hur många känner du igen? Har redan sett den tre gånger. Och det kommer att bli fler.

stereo skifcha from xgabberx on Vimeo.

Behöver jag säga något mer? Trodde väl inte det. En hipsterkatt till dubstep. Hm.

En strålande solig söndag där bara sällskapet var vackrare. Att skrinna fram på nyslipade skridskor i den sköna solen var svårslaget. Att luta sig tillbaka, och sträcka ut benen över te, choklad och frukt samtidigt som kinderna rosades. Lyxigt. Och skridskor. Sjukt roligt. (och det var väldigt bra is lite längre ut på sjön i Solna. Vi valde en bättre sittplats för vårt fika)

Ibland kan ett öppet hus faktiskt vara ett öppet hus. Men tänk att bli bjuden till öppet hus hos någon, och de faktiskt visar sig vara ett öppet hus och inte ett stängt hus.

Den 7 februari 1983 droppade snön från taken i ett varmt Sundsvall. Det var en vintersol som värmde extra mycket. Just denna dag, 15:03, föddes en väldigt liten kille, som vid sin entré vägde under 2kg och var inte större än ett sockerpaket. En månad för tidig.

Väldigt liten och väldigt lugn. 

Jag var inte större.

Mina första timmar spenderades inslagen i folie. En sann historia. Vid flera tillfällen har jag fått höra att barnmorskorna gullade med mig så länge att jag blev kall. När mina föräldrar fick hålla om mig första gången var jag inslagen i ett litet silverpaket. Att inleda livet inslagen som en kebabrulle. Bara en sån sak. Idag har 29 år passerat och vintersolen värmer inte riktigt lika mycket i mitt hjärtas Stockholm.

Plötsligt var den bara där. Den sökte min och mina medresenärers uppmärksamhet. Stora, tomma löften utlovade frälsning och räddning av något och någon. Från vad vet jag inte. Och varför just min vagn var utvald förblir oklart. Eller ser inte jag skogen för alla träd? Tror varken jag eller de omkring mig kände sig träffade av budskapet. Ändå skriver jag om det här. Visar bilden för dig. Har budskapet då ändå gått fram? Känner jag frälsning? Nej.